När tårar bränner men aldrig faller

Standard

Jag ligger på golvet i ett nedsläckt badrum. Det är choklad, Pepsi Max och en jävla massa ångest. Mörkret omfamnar och skrämmer på samma gång. Det finns liksom ingen riktig utväg. Det är alldeles för mycket som snurrar i huvudet; så många minnen, så många tårar som bränner innanför ögonlocken men som aldrig någonsin faller nedför mina kinder. Jag är fast i mitt eget kaos och trots att mörkret inte är kompakt skräms jag av min ångest.

Våren är den värsta tiden. Är och har alltid varit. Det är då den öppnar sina käftar och slukar mig; den totala depressionen, vars klor borrar sig så djupt i mig att allt annat försvinner. Men jag intalar mig att jag är bättre rustad den här våren; att något förändrats på ett år och att jag ska klara mig utan inläggning. Visst känner jag de kalla andetagen flåsa mig i nacken, men jag stänger inte in mig, nej jag har människor runt mig och jag försöker förklara, dela med mig, be om hjälp. Jag står inte ensam, även om det oftast känns så. Och jag vägrar falla.

Det är väldigt mycket som snurrar i mitt huvud just nu; ja i kroppen med för den delen. Mest är det minnen. Sådant som plötsligt väckts till liv efter många års tystnad, sådant som alltid funnits i mig men som jag aldrig pratat om. Nu måste jag hantera minnena och det är både läskigt och gör väldigt ont. Nu måste jag plötsligt lyfta till ytan sådant som jag försökt trycka undan så länge. Jag skäms. Jag skuldbelägger. Och allra mest skakar jag av ångest.

Det finns liksom inga fler ord. Jag vill bara krypa upp i någons famn och låta tårarna falla. Jag har gläntat på locket till det förflutna och nu står jag här rädd, trött, arg och ledsen, utan att veta vad jag ska göra med allt det som bubblar i mig. Det finns så mycket att säga, men orden stockar sig i halsen och kroppen skälver av smärta och ångest. Allt är bara så fel.

Men en sak är ny; jag behöver inte längre bära allting själv. Jag är inte längre ensam i helvetet som varit mitt liv. Det gör mig tacksam. Men också rädd.

dsc05188.jpg

Återblickar

Standard

Återblickar kan vara fantastiska. Och fruktansvärt jobbiga. Det är de starkaste händelserna man minns, oavsett om de är positiva eller negativa. Ibland finns det minnen man helst skulle vilja glömma men som klänger sig fast, medan andra, som man så gärna vill bära med sig, glider undan. Just idag är en sådan dag då minnena sköljer över mig, men jag kan inte avgöra om det är med glädje eller fasa jag minns. Hur som helst tänkte jag dela med mig av de minnen som växer i mig just nu.

Den 3 september 2012, idag exakt fyra år sedan, blev jag inlagd på en sluten psykiatrisk avdelning. Inte första gången, men första gången i Västerås. Jag var manisk, psykotisk och paranoid. Jag hade varken ätit eller sovit. Jag for omkring som en galning; natt som dag. Jag gjorde mycket som jag inte minns men som människor runt mig berättat om. Jag var lycklig och destruktiv på samma gång, förstod inte faran jag utsatte mig för. Allt var bara kaos, kaos med stort K!

Men, den 3 september 2012 lyckades jag plikttroget ta mig till ett möte med min sjukgymnast/terapeut, och hon släppte inte hem mig igen. Det blev psykakuten och sedan inläggning. Första veckan minns jag knappt för jag var så otroligt ”speedad” både i kroppen och knoppen, och de enda jag pratade med var väggarna, tavlorna, månen och rösterna i huvudet. Jag kunde inte vara still en minut. Hela dagarna gick jag fram och tillbaka, fram och tillbaka i korridorerna, och hela nätterna var jag paranoid, rädd, och hallucinerade.

Efter ett tag började jag varva ner. Jag trodde jag mådde bättre, men gick väldigt fort från mani ner i djupaste depression. Allt blev svart och tungt och jag åtrådde döden. Det blev extra-vak, höjda medicindoser, nya diagnoser och ECT-behandlingar. Och jag blev bättre tillslut, efter 4,5 månad på avdelningen.

Men, jag var inte redo att flytta hem. Pappa hade köpt mig en lägenhet, men jag mådde fortfarande för dåligt för att bo själv. Istället blev jag inlagd på ett behandlingshem. Tiden där var som en berg-och-dalbana. Jag mådde bra av att ha människor runt mig dygnet runt (mindre sjukhus-aktiga människor), mådde bra av fasta rutiner och allt stöd. Samtidigt eskalerade mitt självskadebeteende och jag fick återvända till avdelningen på sjukhuset efter x antal självmordsförsök. Under tiden jag var inlagd på behandlingshemmet hade jag så kallad ”hemträning”, där jag tillsammans med boendestöd åkte hem till och spenderade tid i min nya lägenhet. Tillslut insåg både jag och människorna runt mig att jag inte skulle klara av att bo själv i min lägenhet. Det är sant, även om jag så gärna ville.

Så, efter nästan 1,5 år på behandlingshem fick jag flytta till ett psykiatriskt gruppboende. Och nu har jag bott där i lite mer än 2 år. Detta passar mig väldigt bra. Jag har egen, fullt utrustad, lägenhet men också tillgång till personal dygnet runt. Jag får stöd och hjälp med det jag behöver. Och jag har en vardag utanför boendet; med gruppbehandling, fysioterapeut, psykolog, terapeut, träning och de få vänner jag har. Det är mycket terapi, men det är mitt liv. Jag arbetar mig tillbaka. Under tiden här har jag dykt ner i djupa depressioner och psykoser och tvingats tillbaka till sjukhuset. MEN, jag har bestämt mig för att kämpa. Mitt liv är mitt, och jag vill inte dö. Ibland är det bara så fruktansvärt svårt att leva. 

Detta var mina minnen, fyra år av kamp. September 2012 till september 2016. Jag vet inte om någon bryr sig, men för mig kändes det viktigt att få skriva det här. Ibland känns det som att jag inte kommit någonstans, men egentligen har jag tagit många steg framåt. Visst, ibland faller jag, kanske kommer jag alltid att falla, men det viktigaste är att jag reser mig igen. Eller nej, det viktigaste är att jag VILL resa mig igen!

Och så ett litet citat som sätter pricken över i:et; ”Psykos: att förlora kontakten med verkligheten. Ända sedan dess har jag försökt förstå vad verkligheten är så att jag kan kontakta den” (Jeanette Winterson)

12919754_10208545508906933_8134694004645470665_n

Sommarens ensamhet

Standard

Den här tiden på året väcker många känslor i mig. Jag är både ledsen och glad, och kanske mest av allt ambivalent; i ett tillstånd av att ha samtidiga, motstridiga känslor. Det händer så mycket runt mig men jag känner mig mer ensam än någonsin.

Den här tiden på året ska alla vara lyckliga. Man gläds över sådant man ska glädjas åt. Men när ens liv inte blivit som det borde eller som man velat, ja, då kommer vemodigheten över en och man undrar vad man gjort med sitt liv. Jag tog studenten för sju år sedan, och vad har jag åstadkommit sedan dess? Jag har varken klarat plugg eller jobb, har inte gett mig iväg på spännande resor eller hjälpt fattiga i utsatta länder. Jag har inte gjort något av det som man förväntas göra och som samhället stämplat som okej. Istället har jag stridit en enorm kamp mot både fysisk och psykisk smärta, och mitt liv är mitt. Men när alla uppdaterar på facebook och bloggar och in real life att de tagit examen, gift sig, bestigit Mount Everest eller fått sitt drömjobb då känner jag mig så sorgsen och trött. Jag är absolut glad för deras skull, tro inget annat, men det får mig att undra vad jag gjort med MITT liv?! Vem är jag, vad vill jag, och kommer mitt liv någonsin bli så som samhället önskar att det ska vara? Jag vet inte. Men jag är jag.

Nu är det sommar och jag har aldrig riktigt tyckt om den. Den betyder avbrott. Den betyder att människor har semester och att rutiner bryts. Den betyder ensamhet. Inte det faktum att man är mer eller mindre ensam, men det känns mer på sommaren. Då ska man träffa alla sina vänner och grilla, bada, spela kubb. Man ska vara social och röra sig utanför sina fyra väggar. Jag vill gärna göra allt det där, men när? Och med vem? Jag har människor runt mig varje dag, dygnet runt om jag vill, men de är inte mina vänner. De är skötare, sjuksköterskor, psykologer, terapeuter, fysioterapeuter och personal på boendet jag bor på. De är härliga människor, men det är ändå inte samma sak. (Jag ska dock säga att jag faktiskt har TVÅ vänner i Västerås och dessa två gör livet så mycket bättre! Mitt liv hade varit så tomt utan dem!!). Jag önskar att jag hade fler vänner, och att jag hade mer tid till att träffa dem. Under ”terminerna” blir det så mycket annat, men just på sommaren när allt stannar av känner man ensamheten så mycket starkare. Jag har vänner, men inte så många jag träffar ”på riktigt”. Och det känns som att om inte jag tar initiativet förblir det tyst.

Så jag är ledsen, för att jag känner mig ensam och för att jag undrar vad mitt liv har för mening. Blir frustrerad och sorgsen när jag tänker på alla de år som gått och vad jag gjort med mitt liv. Jag har aldrig valt sjukdom, men det känns ändå som att det är mitt fel. Jag vet att jag kämpar och gör framsteg och blir bättre och bättre, men ändå längtar jag efter något annat.

Men jag ska bryta ensamheten och instängdheten en stund genom att lämna Västerås, lämna boendet och alla behandlingar, och ta mig ner till Skåne. Jag ska träffa min mamma, min mormor, min pappa och framför allt mina älskade småsystrar! Det blir två veckors frihet, and I can tell I need it! En utmaning, absolut, men det kommer vara värt det!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Håll mitt hjärta, torka mina tårar

Standard

Just nu är jag jävligt INSTABIL. Om jag kräver uppmärksamhet är det för att jag behöver den, och om jag är tyst är det för att tårarna kväver alla ord. Håll om mig och håll mig hårt, för kaoset sprider sig i kroppen och det finns ingen väg ut. Jag skrattar, men det gör ont.

Natten kommer och jag kryper ner under bolltäcket, kurar ihop mig som en boll och önskar att allt ska försvinna. Hjärtat bankar så hårt i bröstet att jag blir rädd att somna; tänker att om jag somnar nu kommer jag aldrig vakna igen. En stark rädsla att hjärtat bara ska sluta slå, att livet ska ta slut. Så istället ligger jag vaken och skakar av tårar och rädsla och ångest, tills jag tillslut somnar av ren utmattning. Det finns liksom inga ord. När ångesten tar över känner man sig ensammast i världen. 

Solen lyser och tårarna rinner, jag står mitt på vägen och blundar. I hörlurarna skiftar låtarna lika snabbt som mina humörsvängningar för jag hittar ingen musik som passar känslan, situationen, sorgen. Jag vill så gärna njuta av solstrålarna som letar sig fram genom lätta moln, behöver ljuset, behöver värmen, och samtidigt gör det så ont i hjärtat och sorgen över att inte kunna glädjas åt solstrålarna tar över allt. Den är alltid värst, den här tiden på året. Och man känner sig så otacksam när man inte kan njuta fullt ut. 

Jag mår fortfarande illa och isolationen den medfört har kastat mig ner i ännu en depression. Jag har fått ställa in allting, fått anpassa mitt liv efter illamående, och det gör mig galen. Det har inte bara med det att göra men det är en stor del, så jag hoppas att när jag bara får bukt på illamåendet och kan återvända till min vardag så kommer jag också må bättre psykiskt. Jag hoppas detta så innerligt att det gör ont, för just nu är det bara kaos och smärta. Det finns inga ord egentligen, jag vill bara må bättre. Punkt.

Håll mitt hjärta, torka mina tårar.

Är det inte det ena så är det det andra

Standard

Jag föll. Trots att jag trodde att jag barrikaderat mig mot depression föll jag. Det blev svart, mörkt, kallt. Mina ögon slocknade och kroppen förlorade sin kraft. Jag tillät än en gång ångesten slå rot i mig och mina försök att komma loss blev destruktivt desperata. Det fanns inte längre någon luft att andas. Jag ville bara skrika rakt ut, men inte ett ord lämnade mina läppar. Stum, trött och rädd.

Men jag var också ärlig. Jag pratade med människor och tänkte efteråt att jag hade sagt för mycket, men i själva verket var det just det som räddade mig; att jag sa ifrån innan det gick för långt. Jag hann aldrig komma till kapitlet som kallas självmordsförsök. Självmordstankar och självskadebeteeende, ja, men nej, jag försökte inte ta livet av mig. Jag  bad om hjälp istället och det är ett stort framsteg. Och jag är tacksam att människorna runt mig fångade upp mig och lyssnade och hjälpte mig att få den hjälp jag behövde.

Så jag blev inlagd på psyk. Igen. Jag kom dit trasig, deppig och trött. Jag kom dit för att flertalet läkare och annan ”sjukvårdspersonal” ansåg det nödvändigt. Och jag valde att acceptera det eftersom jag själv kände att jag inte kunde hantera depressionen och att jag behövde en trygg miljö där jag kunde vila, landa, hitta energi. Så jag stannade i två veckor.

Jag äter mycket mediciner, för allt möjligt, men det skyddar mig inte fullt ut. Jag har flera mediciner som ska förebygga att jag inte hamnar i depression, men jag hamnar där ändå. Då tar sjukvården till ECT, elbehandling. Detta är snabbt och väldigt effektivt för mig. 6 behandlingar och sen mår jag bra igen. Så, nu fick jag en omgång ECT igen och ljuset har återvänt till mina ögon. Jag är trött, men jag är inte deprimerad. Nu längtar jag efter min vardag och att få börja leva igen!

Vad hindrar mig? Jo, är det inte det ena så är det det andra. Mot slutet av min vistelse på avdelningen på sjukhuset började jag må illa och kräktes en gång. Jag har inte kräkts sedan dess men illamåendet håller i sig. Jag har nu mått illa i över två veckor. Först trodde man att det var biverkning av ECTn, men det borde ha gått över nu i så fall. Sen fick jag prova någon receptfri medicin mot åksjuka, men det gjorde ingen skillnad. Nu har jag en annan medicin, för att de tror jag kan ha magkatarr, och den har hjälpt lite, men jag mår fortfarande illa, framför allt på kvällarna och om jag gör något. Detta är otroligt frustrerande, för jag var så glad att få lämna psyket och börja min vardag, och istället har jag fått ställa in allting för att jag mår så illa. SUCK!! Imorgon blir det till att ringa läkaren, för så här kan jag ju inte ha det!

Men rent psykiskt mår jag i alla fall bra.

 

När hjärtat gråter är tårarna äkta

Standard

Så föll världen, och jag med den, för varje andningshål är förgiftat och sorgen allt för stark. Jag talar snabbt och mycket, samtidigt som ingenting blir sagt. Orden brinner i bröstet men rädslan kapslar in dem, plötsligt står jag ensam och handfallen inför livets vändning. Vart ska jag ta vägen?

Det är för mycket som händer på en och samma gång, för många förändringar, för många separationer, för mycket, mycket, mycket som jag inte kan hantera. Det gör så ont, så jävla ont. När murarna rasar finns det inte längre någon stabilitet, allt är skakigt runt omkring mig, men ännu skakigare inuti. Så fort jag räcker ut en hand och ber om hjälp vänder de kinden till. Så fort jag öppnar mig stängs dörrarna. Jag vet att detta inte är sanning, men det är likväl min känsla och upplevelse. Jag är så jävla rädd för övergivenheten, och när det gör sig påmind på riktigt blir jag skräckslagen. Vad har jag gjort för fel?

Jag är fast i skogen och drar djupa, kalla andetag. Tårarna smälter när de landar i snön. Trots att solen lyser från en blå himmel är allting svart och tungt och jag skrattar högt tills jag tror på det själv. Det finns två sidor, alltid två sidor, och så allt där emellan. Men nu mest gråter jag. Jag sitter hos psykologen och gråter, på kaféet och gråter, på bussen och gråter…vad har det tagit åt mig?

Kanske borde jag varit beredd på det här, men jag har förbisett tecknen. Jag har vägrat inse att jag varit på väg utför. Jag ville så gärna tro att depressioner hörde enbart till mitt förflutna. Jag är inte deprimerad nu, men jävligt nära. Det är tröttheten, det är tyngden, det är tårarna, det är ångesten som vrider sig i bröstet och de destruktiva metoderna att hantera den. Det är livet som gör ont. Alldeles för ont. Men jag kan fortfarande skratta.

Något av det svåraste jag vet är separationer. Att mötas och skiljas. Jag fäster mig alldeles för mycket vid människor, så när de vänder och går gör det så fruktansvärt ont och hela min värld skakas om. Just nu är jag mitt i många separationer, på olika platser, och jag har så svårt att hantera det. Det blir bara stark, stark ångest och en otrolig frustration. Tryggheten skälver. Jag vill skrika och klamra mig fast, och samtidigt måste jag låta gå. Det är svårt. Särskilt när det är människor som jag byggt min trygghet runt. Varför nu? Varför alls? Och varför ska allt ske på en och samma gång? Jag gör för mycket utan att återhämta mig, jag kör på, på, på trots att jag vet att det rämnar, men jag kan inte stanna upp och känna efter för känslorna förgör mig i ett endaste andetag. Jag är starkare än någonsin, men faller tillbaks steg för steg. Vart ska det här sluta? Jag får ingen vila och det gör mig skör. 

Min värld faller sönder, och jag med den.

995348_10208205511887220_7445547846277154966_n

 

Nu behöver jag inte längre vara rädd

Standard

I nio år har jag varit rädd. I nio år har jag undvikit. Men nu är jag fri!

Den 30 december 2006 var jag med om en nära-döden-upplevelse och trodde starkt och innerligt att jag inte skulle överleva. Det var känslor jag inte kunde hantera och paniken var så förlamande att det kändes som att jag inte kunde röra mig. Det var en svart spiral och jag föll, föll, föll så djupt, lockad av röster och mörker. Det fanns ingen väg ut.

Då, för nio år sen, visste jag inte det jag vet idag. Jag kunde ingenting om panikångest och psykotiska symtom. Jag hade upplevt bådadera, men jag visste inte vad det var som hände. Jag levde med imperativa röster i många år utan att förstå. Jag hade inte fått mina diagnoser och den kunskap som de medförde. Jag var helt enkelt bara en rädd tonåring med konstiga symtom.

Sedan dess har det hänt otroligt mycket, men rädslan har hängt kvar. Jag har tänkt så mycket på det som hände, vänt ut och in på allt, och ändå inte vågat prata om det med någon. Jag har stått ensam med minnen och känslor, vilket har påverkat mig väldigt mycket. Jag har, på ett eller annat sätt, tänkt på det som hände varje dag och varit livrädd att det skulle hända igen. Men nu vet jag bättre. Jag är fortfarande rädd att jag ska få en ny stark psykos, men jag är inte längre rädd för den 30 december, jag är inte rädd för platsen där det hände och jag känner mig mer rustad om det skulle bli så att jag får en ny psykos.

Efter 5 år återvände jag till den plats och det sammanhang som jag fruktat. Allt jag kunde tänka på var vad som hade hänt fem år tidigare och allt slutade med panikångest och starka psykotiska symtom. Jag låg på golvet i mitt rum, skakade, och trodde aldrig jag skulle ta mig upp därifrån. Och jag trodde aldrig jag skulle komma över det starka traumat som knöt mig till den där platsen. Men jag har insett nu, att jag var bara inte redo.

Efter 9 år (30 dec. 2015) återvände jag igen, tillsammans med den fightern som bor i mig. Jag var stabilare i mitt mående, hade mer kunskap och mycket stöd från olika håll. Jag hade bestämt mig för att trotsa rädslan och ”göra upp” med mina inre demoner. Jag befann mig på samma plats, i samma sammanhang, samma dag, samma tid, samma människor…och vet ni? Allt gick bra! Jag vann! För första gången på nio år, NIO ÅR!, passerade den 30 december som vilken dag som helst!!! Visst fanns det en del ångest och flashbacks, men jag lyckades tänka bort det och fokusera på något annat. Jag klarade det!! Vilken seger!! Och ja, jag är stolt över mig själv (och tycker jag har rätt att vara det!). Jag har jobbat som sjutton för att komma dithän jag är idag och äntligen har det också visat sig att det fungerar, jag har fått lön för mödan. WOW!!

Hej då trauma. Nu behöver jag inte vara rädd.