När kroppen inte orkar

Standard

”Jag mår inte bra”, säger jag. ”Jag ser det”, säger hon. Hon läser mig som en öppen bok.

Jag reser mig upp på ostadiga ben, yrseln flimrar framför mina ögon när jag följer efter henne in i det bekanta rummet där jag träffar min terapeut varje vecka. ”Du blir sämre och sämre”, säger hon och jag försöker förklara hur det känns. Jag är trött, svag, orkeslös. Talet är långsammare och hjärnan hänger inte riktigt med. Jag är yr och har svårt att hålla balansen. Tankarna är sega, jag är arg på allt och alla. Jag är snurrig i både kroppen och knoppen. Och så ångesten! Den där jävla ångesten som tar över allt! Den får mig att känna mig så maktlös. Den förstör allt.

Till slut kommer vi fram till momentet där jag kliver upp på vågen. Jag är livrädd för att ha gått upp i vikt, medan min terapeut är övertygad om att jag har gått ner. Hon har förstås rätt, och en liten sten lyfts från mitt bröst. Hon är dock inte lika glad som jag.

Samtalet avslutades med en panikattack. Hela jag skakade, hyperventilerade, spände mig och försvann in och ut i någon slags dimma. Det är den där ångesten som hälsar på och som ibland blir så stark att jag liksom förlorar kontrollen. Tack och lov var jag hos min terapeut, som tog hand om mig tills paniken lagt sig och jag återigen andades normalt. Om jag var slut i både kropp och knopp när jag kom dit, var det inget mot för vad jag var efter panikattacken. Jag var yr och kunde knappt stå på benen eller tänka en klar tanke. Det slutade med att min terapeut själv körde mig hem. Jag försäkrade att jag skulle klara att åka buss och promenera hem, men hon trodde mig inte. Jag är tacksam för det.

Nu har jag varit hemma några timmar och försökt att ta det lugnt. Efter att ha ätit en skål med nötter fick jag dock så stark ångest att jag var tvungen att ge mig ut på en promenad. Det blev en vinglig tur kantad av ångestanfall, men det var ganska skönt ändå. Få se om jag vågar mig ut igen senare i kväll.

Annonser

Jag står på vågen och gråter

Standard

Rummet är kalt, sterilt, vitt. Fokus är på vågen i ena hörnet. Jag står och skakar av gråt medan min terapeut håller om mig. Paniken tar över, för jag vet att jag måste ställa mig på den där vågen, vet att den inte kommer visa det jag vill att den ska visa. Jag lutar mig mot min terapeut, söker tröst, vet att hon finns där för mig till 100%, men vet också att jag inte kommer undan. Tillslut måste jag ställa mig på den där dumma vågen, och gör det. Ångesten stegrar igen; jag är tjock, ful, överviktig. Jag måste gå ner i vikt. Nu.

Ångesten är en fiende som jag under alla år på olika sätt försökt hantera och undkomma. Jag har skurit mig, sandpapprat mig, hetsätit, badat i hetvatten, tagit överdoser och så vidare. Mitt nya påhitt är att inte äta. Jag äter förstås, men så lite att min terapeut kallar det svält. Jag håller inte med. Jag håller inte alls med. Vi tittar på min ”matdagbok” och ser helt olika saker. Jag tycker att den konfirmerar att jag äter hela tiden, medan hon menar att det inte är hur ofta jag ätit utan vad och hur mycket jag ätit som spelar roll. Jag går i försvarsställning. Det här är min ensak.

Det är mycket som kretsar kring mat, eller snarare det faktum att jag inte vill ha med mat att göra nu. Det ger mig ångest och får mig att känna mig fet och äcklig. Eftersom jag (tyvärr) har Diabetes som behandlas med tabletter som ska tas i samband med måltid måste jag tvinga i mig mat. En halv macka måste bli en hel, 1 dl yoghurt måste bli 2 och en halv avokado måste bli en hel. Detta är ungefär det jag lever på. Och så choklad såklart! Ibland får jag i mig en hel, bra måltid, men de blir färre och färre. Mat får mig att må illa.

Det är komplicerat att förklara mitt förändrade förhållande till mat. Ibland går det bra, ibland inte. Min terapeut uttrycker sin oro, men jag förstår inte riktigt problemet. Visst förstår jag att att äta mat inte ska behöva skapa ångest, men att inte äta lugnar ångesten. Det blir ett tävlingsmoment; hur länge kan jag vara utan mat?

Om jag måste, äter jag. Men jag låter helst bli. Det är lättare när jag äter tillsammans med andra dock. Då äter jag för att dölja. Men jag är såklart inte helt utan mat, jag har bara dragit ner på det hela. Enligt min terapeut har det blivit ett nytt sätt att skada mig själv. Det lindrar ångesten, men ger också ångest tillbaka. Så jag står där på vågen och gråter.

(Detta är extremt känsligt och jag har aldrig skrivit om det förut. Så, tack för din respekt!)

När tårar bränner men aldrig faller

Standard

Jag ligger på golvet i ett nedsläckt badrum. Det är choklad, Pepsi Max och en jävla massa ångest. Mörkret omfamnar och skrämmer på samma gång. Det finns liksom ingen riktig utväg. Det är alldeles för mycket som snurrar i huvudet; så många minnen, så många tårar som bränner innanför ögonlocken men som aldrig någonsin faller nedför mina kinder. Jag är fast i mitt eget kaos och trots att mörkret inte är kompakt skräms jag av min ångest.

Våren är den värsta tiden. Är och har alltid varit. Det är då den öppnar sina käftar och slukar mig; den totala depressionen, vars klor borrar sig så djupt i mig att allt annat försvinner. Men jag intalar mig att jag är bättre rustad den här våren; att något förändrats på ett år och att jag ska klara mig utan inläggning. Visst känner jag de kalla andetagen flåsa mig i nacken, men jag stänger inte in mig, nej jag har människor runt mig och jag försöker förklara, dela med mig, be om hjälp. Jag står inte ensam, även om det oftast känns så. Och jag vägrar falla.

Det är väldigt mycket som snurrar i mitt huvud just nu; ja i kroppen med för den delen. Mest är det minnen. Sådant som plötsligt väckts till liv efter många års tystnad, sådant som alltid funnits i mig men som jag aldrig pratat om. Nu måste jag hantera minnena och det är både läskigt och gör väldigt ont. Nu måste jag plötsligt lyfta till ytan sådant som jag försökt trycka undan så länge. Jag skäms. Jag skuldbelägger. Och allra mest skakar jag av ångest.

Det finns liksom inga fler ord. Jag vill bara krypa upp i någons famn och låta tårarna falla. Jag har gläntat på locket till det förflutna och nu står jag här rädd, trött, arg och ledsen, utan att veta vad jag ska göra med allt det som bubblar i mig. Det finns så mycket att säga, men orden stockar sig i halsen och kroppen skälver av smärta och ångest. Allt är bara så fel.

Men en sak är ny; jag behöver inte längre bära allting själv. Jag är inte längre ensam i helvetet som varit mitt liv. Det gör mig tacksam. Men också rädd.

dsc05188.jpg

Återblickar

Standard

Återblickar kan vara fantastiska. Och fruktansvärt jobbiga. Det är de starkaste händelserna man minns, oavsett om de är positiva eller negativa. Ibland finns det minnen man helst skulle vilja glömma men som klänger sig fast, medan andra, som man så gärna vill bära med sig, glider undan. Just idag är en sådan dag då minnena sköljer över mig, men jag kan inte avgöra om det är med glädje eller fasa jag minns. Hur som helst tänkte jag dela med mig av de minnen som växer i mig just nu.

Den 3 september 2012, idag exakt fyra år sedan, blev jag inlagd på en sluten psykiatrisk avdelning. Inte första gången, men första gången i Västerås. Jag var manisk, psykotisk och paranoid. Jag hade varken ätit eller sovit. Jag for omkring som en galning; natt som dag. Jag gjorde mycket som jag inte minns men som människor runt mig berättat om. Jag var lycklig och destruktiv på samma gång, förstod inte faran jag utsatte mig för. Allt var bara kaos, kaos med stort K!

Men, den 3 september 2012 lyckades jag plikttroget ta mig till ett möte med min sjukgymnast/terapeut, och hon släppte inte hem mig igen. Det blev psykakuten och sedan inläggning. Första veckan minns jag knappt för jag var så otroligt ”speedad” både i kroppen och knoppen, och de enda jag pratade med var väggarna, tavlorna, månen och rösterna i huvudet. Jag kunde inte vara still en minut. Hela dagarna gick jag fram och tillbaka, fram och tillbaka i korridorerna, och hela nätterna var jag paranoid, rädd, och hallucinerade.

Efter ett tag började jag varva ner. Jag trodde jag mådde bättre, men gick väldigt fort från mani ner i djupaste depression. Allt blev svart och tungt och jag åtrådde döden. Det blev extra-vak, höjda medicindoser, nya diagnoser och ECT-behandlingar. Och jag blev bättre tillslut, efter 4,5 månad på avdelningen.

Men, jag var inte redo att flytta hem. Pappa hade köpt mig en lägenhet, men jag mådde fortfarande för dåligt för att bo själv. Istället blev jag inlagd på ett behandlingshem. Tiden där var som en berg-och-dalbana. Jag mådde bra av att ha människor runt mig dygnet runt (mindre sjukhus-aktiga människor), mådde bra av fasta rutiner och allt stöd. Samtidigt eskalerade mitt självskadebeteende och jag fick återvända till avdelningen på sjukhuset efter x antal självmordsförsök. Under tiden jag var inlagd på behandlingshemmet hade jag så kallad ”hemträning”, där jag tillsammans med boendestöd åkte hem till och spenderade tid i min nya lägenhet. Tillslut insåg både jag och människorna runt mig att jag inte skulle klara av att bo själv i min lägenhet. Det är sant, även om jag så gärna ville.

Så, efter nästan 1,5 år på behandlingshem fick jag flytta till ett psykiatriskt gruppboende. Och nu har jag bott där i lite mer än 2 år. Detta passar mig väldigt bra. Jag har egen, fullt utrustad, lägenhet men också tillgång till personal dygnet runt. Jag får stöd och hjälp med det jag behöver. Och jag har en vardag utanför boendet; med gruppbehandling, fysioterapeut, psykolog, terapeut, träning och de få vänner jag har. Det är mycket terapi, men det är mitt liv. Jag arbetar mig tillbaka. Under tiden här har jag dykt ner i djupa depressioner och psykoser och tvingats tillbaka till sjukhuset. MEN, jag har bestämt mig för att kämpa. Mitt liv är mitt, och jag vill inte dö. Ibland är det bara så fruktansvärt svårt att leva. 

Detta var mina minnen, fyra år av kamp. September 2012 till september 2016. Jag vet inte om någon bryr sig, men för mig kändes det viktigt att få skriva det här. Ibland känns det som att jag inte kommit någonstans, men egentligen har jag tagit många steg framåt. Visst, ibland faller jag, kanske kommer jag alltid att falla, men det viktigaste är att jag reser mig igen. Eller nej, det viktigaste är att jag VILL resa mig igen!

Och så ett litet citat som sätter pricken över i:et; ”Psykos: att förlora kontakten med verkligheten. Ända sedan dess har jag försökt förstå vad verkligheten är så att jag kan kontakta den” (Jeanette Winterson)

12919754_10208545508906933_8134694004645470665_n

Sommarens ensamhet

Standard

Den här tiden på året väcker många känslor i mig. Jag är både ledsen och glad, och kanske mest av allt ambivalent; i ett tillstånd av att ha samtidiga, motstridiga känslor. Det händer så mycket runt mig men jag känner mig mer ensam än någonsin.

Den här tiden på året ska alla vara lyckliga. Man gläds över sådant man ska glädjas åt. Men när ens liv inte blivit som det borde eller som man velat, ja, då kommer vemodigheten över en och man undrar vad man gjort med sitt liv. Jag tog studenten för sju år sedan, och vad har jag åstadkommit sedan dess? Jag har varken klarat plugg eller jobb, har inte gett mig iväg på spännande resor eller hjälpt fattiga i utsatta länder. Jag har inte gjort något av det som man förväntas göra och som samhället stämplat som okej. Istället har jag stridit en enorm kamp mot både fysisk och psykisk smärta, och mitt liv är mitt. Men när alla uppdaterar på facebook och bloggar och in real life att de tagit examen, gift sig, bestigit Mount Everest eller fått sitt drömjobb då känner jag mig så sorgsen och trött. Jag är absolut glad för deras skull, tro inget annat, men det får mig att undra vad jag gjort med MITT liv?! Vem är jag, vad vill jag, och kommer mitt liv någonsin bli så som samhället önskar att det ska vara? Jag vet inte. Men jag är jag.

Nu är det sommar och jag har aldrig riktigt tyckt om den. Den betyder avbrott. Den betyder att människor har semester och att rutiner bryts. Den betyder ensamhet. Inte det faktum att man är mer eller mindre ensam, men det känns mer på sommaren. Då ska man träffa alla sina vänner och grilla, bada, spela kubb. Man ska vara social och röra sig utanför sina fyra väggar. Jag vill gärna göra allt det där, men när? Och med vem? Jag har människor runt mig varje dag, dygnet runt om jag vill, men de är inte mina vänner. De är skötare, sjuksköterskor, psykologer, terapeuter, fysioterapeuter och personal på boendet jag bor på. De är härliga människor, men det är ändå inte samma sak. (Jag ska dock säga att jag faktiskt har TVÅ vänner i Västerås och dessa två gör livet så mycket bättre! Mitt liv hade varit så tomt utan dem!!). Jag önskar att jag hade fler vänner, och att jag hade mer tid till att träffa dem. Under ”terminerna” blir det så mycket annat, men just på sommaren när allt stannar av känner man ensamheten så mycket starkare. Jag har vänner, men inte så många jag träffar ”på riktigt”. Och det känns som att om inte jag tar initiativet förblir det tyst.

Så jag är ledsen, för att jag känner mig ensam och för att jag undrar vad mitt liv har för mening. Blir frustrerad och sorgsen när jag tänker på alla de år som gått och vad jag gjort med mitt liv. Jag har aldrig valt sjukdom, men det känns ändå som att det är mitt fel. Jag vet att jag kämpar och gör framsteg och blir bättre och bättre, men ändå längtar jag efter något annat.

Men jag ska bryta ensamheten och instängdheten en stund genom att lämna Västerås, lämna boendet och alla behandlingar, och ta mig ner till Skåne. Jag ska träffa min mamma, min mormor, min pappa och framför allt mina älskade småsystrar! Det blir två veckors frihet, and I can tell I need it! En utmaning, absolut, men det kommer vara värt det!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Håll mitt hjärta, torka mina tårar

Standard

Just nu är jag jävligt INSTABIL. Om jag kräver uppmärksamhet är det för att jag behöver den, och om jag är tyst är det för att tårarna kväver alla ord. Håll om mig och håll mig hårt, för kaoset sprider sig i kroppen och det finns ingen väg ut. Jag skrattar, men det gör ont.

Natten kommer och jag kryper ner under bolltäcket, kurar ihop mig som en boll och önskar att allt ska försvinna. Hjärtat bankar så hårt i bröstet att jag blir rädd att somna; tänker att om jag somnar nu kommer jag aldrig vakna igen. En stark rädsla att hjärtat bara ska sluta slå, att livet ska ta slut. Så istället ligger jag vaken och skakar av tårar och rädsla och ångest, tills jag tillslut somnar av ren utmattning. Det finns liksom inga ord. När ångesten tar över känner man sig ensammast i världen. 

Solen lyser och tårarna rinner, jag står mitt på vägen och blundar. I hörlurarna skiftar låtarna lika snabbt som mina humörsvängningar för jag hittar ingen musik som passar känslan, situationen, sorgen. Jag vill så gärna njuta av solstrålarna som letar sig fram genom lätta moln, behöver ljuset, behöver värmen, och samtidigt gör det så ont i hjärtat och sorgen över att inte kunna glädjas åt solstrålarna tar över allt. Den är alltid värst, den här tiden på året. Och man känner sig så otacksam när man inte kan njuta fullt ut. 

Jag mår fortfarande illa och isolationen den medfört har kastat mig ner i ännu en depression. Jag har fått ställa in allting, fått anpassa mitt liv efter illamående, och det gör mig galen. Det har inte bara med det att göra men det är en stor del, så jag hoppas att när jag bara får bukt på illamåendet och kan återvända till min vardag så kommer jag också må bättre psykiskt. Jag hoppas detta så innerligt att det gör ont, för just nu är det bara kaos och smärta. Det finns inga ord egentligen, jag vill bara må bättre. Punkt.

Håll mitt hjärta, torka mina tårar.

Är det inte det ena så är det det andra

Standard

Jag föll. Trots att jag trodde att jag barrikaderat mig mot depression föll jag. Det blev svart, mörkt, kallt. Mina ögon slocknade och kroppen förlorade sin kraft. Jag tillät än en gång ångesten slå rot i mig och mina försök att komma loss blev destruktivt desperata. Det fanns inte längre någon luft att andas. Jag ville bara skrika rakt ut, men inte ett ord lämnade mina läppar. Stum, trött och rädd.

Men jag var också ärlig. Jag pratade med människor och tänkte efteråt att jag hade sagt för mycket, men i själva verket var det just det som räddade mig; att jag sa ifrån innan det gick för långt. Jag hann aldrig komma till kapitlet som kallas självmordsförsök. Självmordstankar och självskadebeteeende, ja, men nej, jag försökte inte ta livet av mig. Jag  bad om hjälp istället och det är ett stort framsteg. Och jag är tacksam att människorna runt mig fångade upp mig och lyssnade och hjälpte mig att få den hjälp jag behövde.

Så jag blev inlagd på psyk. Igen. Jag kom dit trasig, deppig och trött. Jag kom dit för att flertalet läkare och annan ”sjukvårdspersonal” ansåg det nödvändigt. Och jag valde att acceptera det eftersom jag själv kände att jag inte kunde hantera depressionen och att jag behövde en trygg miljö där jag kunde vila, landa, hitta energi. Så jag stannade i två veckor.

Jag äter mycket mediciner, för allt möjligt, men det skyddar mig inte fullt ut. Jag har flera mediciner som ska förebygga att jag inte hamnar i depression, men jag hamnar där ändå. Då tar sjukvården till ECT, elbehandling. Detta är snabbt och väldigt effektivt för mig. 6 behandlingar och sen mår jag bra igen. Så, nu fick jag en omgång ECT igen och ljuset har återvänt till mina ögon. Jag är trött, men jag är inte deprimerad. Nu längtar jag efter min vardag och att få börja leva igen!

Vad hindrar mig? Jo, är det inte det ena så är det det andra. Mot slutet av min vistelse på avdelningen på sjukhuset började jag må illa och kräktes en gång. Jag har inte kräkts sedan dess men illamåendet håller i sig. Jag har nu mått illa i över två veckor. Först trodde man att det var biverkning av ECTn, men det borde ha gått över nu i så fall. Sen fick jag prova någon receptfri medicin mot åksjuka, men det gjorde ingen skillnad. Nu har jag en annan medicin, för att de tror jag kan ha magkatarr, och den har hjälpt lite, men jag mår fortfarande illa, framför allt på kvällarna och om jag gör något. Detta är otroligt frustrerande, för jag var så glad att få lämna psyket och börja min vardag, och istället har jag fått ställa in allting för att jag mår så illa. SUCK!! Imorgon blir det till att ringa läkaren, för så här kan jag ju inte ha det!

Men rent psykiskt mår jag i alla fall bra.