Nu ska jag ta mod till mig att skriva det här inlägget. Länge nu har jag försökt sätta ord på min ilska och mina tårar, men det fungerar inte. Det gör mig så upprörd.
Allt började egentligen med att jag fick besked från Försäkringskassan angående Aktivitetsersättning. Jag var lättad efter positivt besked och uttryckte detta, men istället för lättnad blev jag ledsen när jag mötte reaktioner som: ”Du varken pluggar eller jobbar, vad gör du egentligen? Varför får du betalt för att göra ingenting?” Detta gjorde, och gör, mig så himla irriterad och ledsen. Det är ju inte så att jag inte vill jobba, inte vill plugga, inte vill leva ett så kallat ”normalt” liv, nej, jag vill så jävla gärna, men jag kan inte. Det är skillnad! Kanske att jag kommer dit en dag, men jag är inte där än. Och tro mig, jag jobbar! Jag jobbar varje, varje, dag. Jobbar med mig själv och livet runt mig, försöker så innerligt hitta en fungerande vardag. Jag får stöd från Försäkringskassan för att jag, psykiatrin, läkare och handläggare på FK anser att jag har nedsatt arbetsförmåga på grund av sjukdom, inte för att jag är lat eller inte VILL.
För tro mig, jag vill. Jag vill så himla gärna fungera i världen. Jag försöker och faller och försöker igen. Mitt liv är en kamp, och jag kämpar på mitt sätt. Nej, jag har inget ”vanligt” jobb, jag plugga inte, men det är inte så att jag sitter i soffan hela dagarna och inte gör något alls. Jag har något nästan varje dag, olika behandlingar, aktiviteter och träning, allt för att jag ska utvecklas och lära mig leva med mina sjukdomar. Jag gör saker varje dag för att jag vill må bättre och komma ut starkare på andra sidan.
Jag är sjuk. Jag kommer alltid att vara sjuk. Jag tänker inte skylla ifrån mig allt på mina sjukdomar, jag är mer än dem, men för att jag ska klara av att leva måste jag också se och anpassa mig efter mina begränsningar. Jag försöker inte gömma mig bakom mina diagnoser, men de är en del av mig, en del av mitt liv, och det är viktigt att inte sätta ribban för högt. När jag påpekar detta får jag istället höra något i stil med: ”Alla blir ju sjuka eller deppiga ibland, men vi kan ju inte bara sluta jobba för det”. Det gör mig upprörd. Jag ser inte ner på folk och jag vill absoluta inte förminska deras upplevelse, men jag tycker det är viss skillnad. Faktiskt. Om jag hade kunnat jobba/plugga hade jag gjort det, och det gäller för alla andra också. Men det finns situationer när livet helt enkelt inte fungerar och man behöver stöd för att orka och klara av, stöd för att försöka återvända till ett fungerande liv. Jag lever med kronisk fysisk och psykisk sjukdom och kanske kommer jag aldrig kunna leva fullt ut så som samhället tycker, men ingen ska komma och säga att jag inte försöker!
Jag blir så himla upprörd. Jag vill så mycket, mycket, mycket, men det fungerar inte. Jag vet att jag måste acceptera det och leva efter mina egna förutsättningar, men det är så svårt när man möter motstånd. När jag får höra att jag får en massa pengar för ingenting känner jag bara skam. Samtidigt blir jag ledsen för att människor runt mig inte förstår, för jag tror att det handlar mycket om okunskap. Ge gärna din synpunkt.
Girafflickan 