Den här tiden på året väcker många känslor i mig. Jag är både ledsen och glad, och kanske mest av allt ambivalent; i ett tillstånd av att ha samtidiga, motstridiga känslor. Det händer så mycket runt mig men jag känner mig mer ensam än någonsin.
Den här tiden på året ska alla vara lyckliga. Man gläds över sådant man ska glädjas åt. Men när ens liv inte blivit som det borde eller som man velat, ja, då kommer vemodigheten över en och man undrar vad man gjort med sitt liv. Jag tog studenten för sju år sedan, och vad har jag åstadkommit sedan dess? Jag har varken klarat plugg eller jobb, har inte gett mig iväg på spännande resor eller hjälpt fattiga i utsatta länder. Jag har inte gjort något av det som man förväntas göra och som samhället stämplat som okej. Istället har jag stridit en enorm kamp mot både fysisk och psykisk smärta, och mitt liv är mitt. Men när alla uppdaterar på facebook och bloggar och in real life att de tagit examen, gift sig, bestigit Mount Everest eller fått sitt drömjobb då känner jag mig så sorgsen och trött. Jag är absolut glad för deras skull, tro inget annat, men det får mig att undra vad jag gjort med MITT liv?! Vem är jag, vad vill jag, och kommer mitt liv någonsin bli så som samhället önskar att det ska vara? Jag vet inte. Men jag är jag.
Nu är det sommar och jag har aldrig riktigt tyckt om den. Den betyder avbrott. Den betyder att människor har semester och att rutiner bryts. Den betyder ensamhet. Inte det faktum att man är mer eller mindre ensam, men det känns mer på sommaren. Då ska man träffa alla sina vänner och grilla, bada, spela kubb. Man ska vara social och röra sig utanför sina fyra väggar. Jag vill gärna göra allt det där, men när? Och med vem? Jag har människor runt mig varje dag, dygnet runt om jag vill, men de är inte mina vänner. De är skötare, sjuksköterskor, psykologer, terapeuter, fysioterapeuter och personal på boendet jag bor på. De är härliga människor, men det är ändå inte samma sak. (Jag ska dock säga att jag faktiskt har TVÅ vänner i Västerås och dessa två gör livet så mycket bättre! Mitt liv hade varit så tomt utan dem!!). Jag önskar att jag hade fler vänner, och att jag hade mer tid till att träffa dem. Under ”terminerna” blir det så mycket annat, men just på sommaren när allt stannar av känner man ensamheten så mycket starkare. Jag har vänner, men inte så många jag träffar ”på riktigt”. Och det känns som att om inte jag tar initiativet förblir det tyst.
Så jag är ledsen, för att jag känner mig ensam och för att jag undrar vad mitt liv har för mening. Blir frustrerad och sorgsen när jag tänker på alla de år som gått och vad jag gjort med mitt liv. Jag har aldrig valt sjukdom, men det känns ändå som att det är mitt fel. Jag vet att jag kämpar och gör framsteg och blir bättre och bättre, men ändå längtar jag efter något annat.
Men jag ska bryta ensamheten och instängdheten en stund genom att lämna Västerås, lämna boendet och alla behandlingar, och ta mig ner till Skåne. Jag ska träffa min mamma, min mormor, min pappa och framför allt mina älskade småsystrar! Det blir två veckors frihet, and I can tell I need it! En utmaning, absolut, men det kommer vara värt det!
Girafflickan 