Vad kallbad är för mig

De första sekunderna, när kroppen möter det iskalla vattnet, känns det som att jag inte kan andas. Jag vet inte hur jag ska beskriva känslan, men man drar efter andan och undrar varför i hela världen man utsätter sig själv för det här. Man får tvinga sig att slappna av och sen, ja sen kommer anledningen till att man gör det här gång på gång: kicken. När kropp och sinne gör inre glädjeskutt. Ja, det är kallbad det.

När jag återkom till Västerås en månad tidigare än planerat i somras på grund av en magnetröntgen av ryggen, tog jag mig till Lögarängens brygga och badade. Själv. Men jag blev snabbt inbjuden att hänga med ett gäng som jag mötte där nästan varje dag. Jag var glad att jag hittat några som tycker om att bada lika mycket som jag.

Sommaren blev höst och några av oss fortsatte att bada trots sjunkande temperaturer, både på land och i vattnet. Det blev tjockare kläder och godare te. Vi blev färre och färre och tillslut, när hösten gick över i vinter var det bara vi kvar, jag och en kvinna som kommit att bli en väldigt nära vän. Sol och regn och rusk och snö. Vi fortsatte bada. 

Att byta om blev kallare, blötare, krångligare, men så värt det. När man lyckas slappna av och njuta i vattnet. När man kommer upp och man är så kall att det känns varmt. Att gå runt på bryggan i bara bikini efter ett kallt dopp och känna adrenalinet pumpa i blodet. Det måste vara den bästa känslan som finns.

Så så gick det till när jag helt plötsligt blev vinterbadare. Och jag ser framemot alla dopp jag kommer ta, nu och resten av året.

Vinterbad är kallt, men så uppfriskande! 

Jag återvänder

Det återkom. Mörkret. Med full styrka. 

Ångestattack efter ångestattack efter ångestattack.

Men efter två veckor av mörker släppte det och jag hade läget under kontroll igen. Utan extra mediciner. Utan terapeut. Utan nya skärsår. Och viktigast av allt; utan inläggning. Wow! 

Jag är på en helt annan plats i livet än när jag skrev här sist, både rent geografiskt och mentalt. Det största som har hänt är att jag för ett år sedan flyttade från gruppboendet jag bott på i 7,5 år till ett trapphusboende. Fortfarande psykiatriboende, men så mycket bättre! 

Att flytta är en process. Det tar enormt mycket energi, både fysiskt och psykiskt. Jag var så rädd att jag skulle ångra mig. Att jag inte skulle trivas. Att jag skulle sakna något. Men nej. Jag saknar ingenting från mitt gamla boende. Ingenting!

Jag tycker det är skitjobbigt med förändringar, men ibland, om man vågar, kan de bli till det bättre. Så var det verkligen för mig, för allt har blivit bättre sedan jag flyttade. Jag har mer frihet, närmre till allt och framför allt större stöd från personalen. 

Och det är just det sistnämnda som, tror jag, bidragit till att jag inte behövde bli inlagd den här gången. Jag är starkare, absolut, men människorna man har runt sig när man mår dåligt är så viktiga. Så jag är tacksam för personalen, för min sysselsättning, min fysioterapeut och mina vänner, både nya och gamla. Tacksam att jag inte behöver vara ensam, varken i ljus eller mörker. Var rädd om människorna du har runt dig.

Jag mår alltså bra igen. Visst kämpar jag med både det enda och det andra, men jag har kommit ur det mörkaste mörkret och orkar med mitt liv igen. Orkar hålla mina rutiner och det är så viktigt för mig. 

Just därför tycker jag inte om helgerna. När allt är på paus och ingenting händer. Jag kämpar mycket med min rastlöshet, att bara vara i nuet. Det är viktigt, men så jäkla svårt. 

Men jag fortsätter, ett steg i taget. Och nu, efter tre års av tystnad, tänkte jag återvända hit. Till skrivandet. Följer du med?

Hon ser rakt genom mig

Jag klär mig i den färggladaste klänning jag äger,
Jag sätter på mig det största leende jag kan uppbringa
När hon frågar säger jag att allt är bra.

Men hon ser rakt igenom mina försök
Hon ser mig frysa, hon ser mig skaka,
Hon ser mig vingla, hon ser mig nästan somna
Hon hör mig famla förgäves efter orden

Jag kan inte ljuga
Jag försöker allt jag kan, men jag kan inte ljuga
För alla runt mig, ja, men inte för henne

Så trots att jag gick dit med intentionen att ljuga,
Som jag gör mot alla andra,
Slutade det med ett ärligt, jobbigt, samtal

Jag är hungrig, jag fryser, jag är så trött att jag knappt orkar hålla ögonen öppna.
Jag är yr och vinglig och hjärnan känns som dimma
Siffrorna på vågen går neråt, och jag kan inte äta

Det är en kamp mot ångesten
Och hon är orolig, ännu mer orolig än förra veckan

(Hon är min terapeut och det krävs mer än en färgglad klänning för att lura henne)

Min största fiende är jag själv

Jag vet inte hur jag ska börja. Tårarna rinner och jag vet inte hur jag ska börja. Det finns så mycket att skriva och ändå kan jag inte skriva något alls. Det gör ont, livet, och jag förstår inte varför ångesten alltid återvänder. I olika former och färger och djup, men alltid där, någonstans, på något sätt. Alltid i vägen för livet. Och därför faller tårarna. Faller och bränner som eld.

”Jag är orolig för dig”, säger hon. Efter tre veckors ofrivilligt uppehåll sitter jag återigen mitt emot min terapeut. Jag gråter. Jag är hungrig, frusen, trött. Jag är blek och vinglig. Allt för att jag gör allt jag kan för att slippa känna smärtan, ångesten, kaoset som fladdrar omkring. Jag  fokuserar på hungern, på kylan, på tröttheten. Jag försöker behålla kontrollen, men förlorar den samtidigt. Det är ingen ordning med någonting. 

Jag skrattar. Jag umgås. Jag försöker. Samtidigt strider jag mot mina inre demoner, kämpar mot ångestens sylvassa klor. Jag mår bra och dåligt på samma gång. Det är så mycket som snurrar. Jag är min egen värsta fiende. Ständigt nedvärderande, ser bara det tjocka, fula, äckliga. Ser bara mörkret hopa sig över mig och gör allt jag kan för att fly, för att återfå kontrollen, genom att välkomna hungern och kylan. Då kan jag tillfälligt skjuta bort ångesten, den där jävla ångesten.

Men jag sitter där hos terapeuten och tårarna faller. Hon är orolig och jag försöker bortförklara mitt beteende. Livet gör för ont och jag har inget annat sätt att överleva. Jag vill inte dö, jag är bara så trött på att leva ett liv som ständigt återvänder till mörker. Att alltid fastna i ångestens klor. Att aldrig få andas ut ordentligt. Hade jag inte varit så rädd för döden hade jag varit död för länge sen. Istället kämpar jag på det sätt jag kan, även om det på ett sätt betyder att jag skadar mig själv.

Ärligheten svider i mina öppna sår

En månad på en psykiatrisk slutenvårdsavdelning.
En depressionspaus i mitt liv. 
Öppna sår.
Men nu är jag utskriven. 

Jag lämnade tillslut tryggheten i vita korridorer. Lämnade rutiner och de fantastiska människor som jobbar där. Lämnade allt för att återvända till mitt boende, mina rutiner, mitt liv. Det är jäkligt jobbigt, men jag måste ta kampen. Avdelningen är en trygg plats, men den är inget hem. 

Nu sitter jag istället hemma i min lägenhet och känner livsviljan återvända. Idag har de sista stygnen tagits och jag har pratat med min terapeut. Det finns så mycket att jobba med, men jag mår mycket bättre nu än vad jag gjorde när jag blev inlagd för en månad sen. Jag vill inte längre dö, men jag tampas fortfarande med ångest och impulserna att vilja skada mig själv. Försöker få ihop livet. 

Min största utmaning är att vara helt öppen med hur jag mår. Att våga berätta för, framför allt, personalen här på boendet att jag inte mår så himla bra som jag kanske ger sken för att må. Jag mår inte bra och jag behöver hjälp i min kamp. Jag behöver prata, dela, gråta. Jag behöver skratta. Jag behöver att bara få vara jag oavsett hur jag mår. Jag behöver samtal om allt och ingenting. Det har jag lärt mig under min tid på avdelningen; jag behöver samtalen mest av allt. Det finns så mycket praktiskt jag behöver hjälp med, men samtalen är viktigast av allt. Alltid.

Ärren kommer aldrig försvinna,
kanske kommer depressionen alltid fortsätta komma.
Men jag lever just nu, och måste lära mig leva det här livet. 

Trots allt. Och jag behöver dig.

När kroppen inte orkar

”Jag mår inte bra”, säger jag. ”Jag ser det”, säger hon. Hon läser mig som en öppen bok.

Jag reser mig upp på ostadiga ben, yrseln flimrar framför mina ögon när jag följer efter henne in i det bekanta rummet där jag träffar min terapeut varje vecka. ”Du blir sämre och sämre”, säger hon och jag försöker förklara hur det känns. Jag är trött, svag, orkeslös. Talet är långsammare och hjärnan hänger inte riktigt med. Jag är yr och har svårt att hålla balansen. Tankarna är sega, jag är arg på allt och alla. Jag är snurrig i både kroppen och knoppen. Och så ångesten! Den där jävla ångesten som tar över allt! Den får mig att känna mig så maktlös. Den förstör allt.

Till slut kommer vi fram till momentet där jag kliver upp på vågen. Jag är livrädd för att ha gått upp i vikt, medan min terapeut är övertygad om att jag har gått ner. Hon har förstås rätt, och en liten sten lyfts från mitt bröst. Hon är dock inte lika glad som jag.

Samtalet avslutades med en panikattack. Hela jag skakade, hyperventilerade, spände mig och försvann in och ut i någon slags dimma. Det är den där ångesten som hälsar på och som ibland blir så stark att jag liksom förlorar kontrollen. Tack och lov var jag hos min terapeut, som tog hand om mig tills paniken lagt sig och jag återigen andades normalt. Om jag var slut i både kropp och knopp när jag kom dit, var det inget mot för vad jag var efter panikattacken. Jag var yr och kunde knappt stå på benen eller tänka en klar tanke. Det slutade med att min terapeut själv körde mig hem. Jag försäkrade att jag skulle klara att åka buss och promenera hem, men hon trodde mig inte. Jag är tacksam för det.

Nu har jag varit hemma några timmar och försökt att ta det lugnt. Efter att ha ätit en skål med nötter fick jag dock så stark ångest att jag var tvungen att ge mig ut på en promenad. Det blev en vinglig tur kantad av ångestanfall, men det var ganska skönt ändå. Få se om jag vågar mig ut igen senare i kväll.

Jag står på vågen och gråter

Rummet är kalt, sterilt, vitt. Fokus är på vågen i ena hörnet. Jag står och skakar av gråt medan min terapeut håller om mig. Paniken tar över, för jag vet att jag måste ställa mig på den där vågen, vet att den inte kommer visa det jag vill att den ska visa. Jag lutar mig mot min terapeut, söker tröst, vet att hon finns där för mig till 100%, men vet också att jag inte kommer undan. Tillslut måste jag ställa mig på den där dumma vågen, och gör det. Ångesten stegrar igen; jag är tjock, ful, överviktig. Jag måste gå ner i vikt. Nu.

Ångesten är en fiende som jag under alla år på olika sätt försökt hantera och undkomma. Jag har skurit mig, sandpapprat mig, hetsätit, badat i hetvatten, tagit överdoser och så vidare. Mitt nya påhitt är att inte äta. Jag äter förstås, men så lite att min terapeut kallar det svält. Jag håller inte med. Jag håller inte alls med. Vi tittar på min ”matdagbok” och ser helt olika saker. Jag tycker att den konfirmerar att jag äter hela tiden, medan hon menar att det inte är hur ofta jag ätit utan vad och hur mycket jag ätit som spelar roll. Jag går i försvarsställning. Det här är min ensak.

Det är mycket som kretsar kring mat, eller snarare det faktum att jag inte vill ha med mat att göra nu. Det ger mig ångest och får mig att känna mig fet och äcklig. Eftersom jag (tyvärr) har Diabetes som behandlas med tabletter som ska tas i samband med måltid måste jag tvinga i mig mat. En halv macka måste bli en hel, 1 dl yoghurt måste bli 2 och en halv avokado måste bli en hel. Detta är ungefär det jag lever på. Och så choklad såklart! Ibland får jag i mig en hel, bra måltid, men de blir färre och färre. Mat får mig att må illa.

Det är komplicerat att förklara mitt förändrade förhållande till mat. Ibland går det bra, ibland inte. Min terapeut uttrycker sin oro, men jag förstår inte riktigt problemet. Visst förstår jag att att äta mat inte ska behöva skapa ångest, men att inte äta lugnar ångesten. Det blir ett tävlingsmoment; hur länge kan jag vara utan mat?

Om jag måste, äter jag. Men jag låter helst bli. Det är lättare när jag äter tillsammans med andra dock. Då äter jag för att dölja. Men jag är såklart inte helt utan mat, jag har bara dragit ner på det hela. Enligt min terapeut har det blivit ett nytt sätt att skada mig själv. Det lindrar ångesten, men ger också ångest tillbaka. Så jag står där på vågen och gråter.

(Detta är extremt känsligt och jag har aldrig skrivit om det förut. Så, tack för din respekt!)

När tårar bränner men aldrig faller

Jag ligger på golvet i ett nedsläckt badrum. Det är choklad, Pepsi Max och en jävla massa ångest. Mörkret omfamnar och skrämmer på samma gång. Det finns liksom ingen riktig utväg. Det är alldeles för mycket som snurrar i huvudet; så många minnen, så många tårar som bränner innanför ögonlocken men som aldrig någonsin faller nedför mina kinder. Jag är fast i mitt eget kaos och trots att mörkret inte är kompakt skräms jag av min ångest.

Våren är den värsta tiden. Är och har alltid varit. Det är då den öppnar sina käftar och slukar mig; den totala depressionen, vars klor borrar sig så djupt i mig att allt annat försvinner. Men jag intalar mig att jag är bättre rustad den här våren; att något förändrats på ett år och att jag ska klara mig utan inläggning. Visst känner jag de kalla andetagen flåsa mig i nacken, men jag stänger inte in mig, nej jag har människor runt mig och jag försöker förklara, dela med mig, be om hjälp. Jag står inte ensam, även om det oftast känns så. Och jag vägrar falla.

Det är väldigt mycket som snurrar i mitt huvud just nu; ja i kroppen med för den delen. Mest är det minnen. Sådant som plötsligt väckts till liv efter många års tystnad, sådant som alltid funnits i mig men som jag aldrig pratat om. Nu måste jag hantera minnena och det är både läskigt och gör väldigt ont. Nu måste jag plötsligt lyfta till ytan sådant som jag försökt trycka undan så länge. Jag skäms. Jag skuldbelägger. Och allra mest skakar jag av ångest.

Det finns liksom inga fler ord. Jag vill bara krypa upp i någons famn och låta tårarna falla. Jag har gläntat på locket till det förflutna och nu står jag här rädd, trött, arg och ledsen, utan att veta vad jag ska göra med allt det som bubblar i mig. Det finns så mycket att säga, men orden stockar sig i halsen och kroppen skälver av smärta och ångest. Allt är bara så fel.

Men en sak är ny; jag behöver inte längre bära allting själv. Jag är inte längre ensam i helvetet som varit mitt liv. Det gör mig tacksam. Men också rädd.

Återblickar

Återblickar kan vara fantastiska. Och fruktansvärt jobbiga. Det är de starkaste händelserna man minns, oavsett om de är positiva eller negativa. Ibland finns det minnen man helst skulle vilja glömma men som klänger sig fast, medan andra, som man så gärna vill bära med sig, glider undan. Just idag är en sådan dag då minnena sköljer över mig, men jag kan inte avgöra om det är med glädje eller fasa jag minns. Hur som helst tänkte jag dela med mig av de minnen som växer i mig just nu.

Den 3 september 2012, idag exakt fyra år sedan, blev jag inlagd på en sluten psykiatrisk avdelning. Inte första gången, men första gången i Västerås. Jag var manisk, psykotisk och paranoid. Jag hade varken ätit eller sovit. Jag for omkring som en galning; natt som dag. Jag gjorde mycket som jag inte minns men som människor runt mig berättat om. Jag var lycklig och destruktiv på samma gång, förstod inte faran jag utsatte mig för. Allt var bara kaos, kaos med stort K!

Men, den 3 september 2012 lyckades jag plikttroget ta mig till ett möte med min sjukgymnast/terapeut, och hon släppte inte hem mig igen. Det blev psykakuten och sedan inläggning. Första veckan minns jag knappt för jag var så otroligt ”speedad” både i kroppen och knoppen, och de enda jag pratade med var väggarna, tavlorna, månen och rösterna i huvudet. Jag kunde inte vara still en minut. Hela dagarna gick jag fram och tillbaka, fram och tillbaka i korridorerna, och hela nätterna var jag paranoid, rädd, och hallucinerade.

Efter ett tag började jag varva ner. Jag trodde jag mådde bättre, men gick väldigt fort från mani ner i djupaste depression. Allt blev svart och tungt och jag åtrådde döden. Det blev extra-vak, höjda medicindoser, nya diagnoser och ECT-behandlingar. Och jag blev bättre tillslut, efter 4,5 månad på avdelningen.

Men, jag var inte redo att flytta hem. Pappa hade köpt mig en lägenhet, men jag mådde fortfarande för dåligt för att bo själv. Istället blev jag inlagd på ett behandlingshem. Tiden där var som en berg-och-dalbana. Jag mådde bra av att ha människor runt mig dygnet runt (mindre sjukhus-aktiga människor), mådde bra av fasta rutiner och allt stöd. Samtidigt eskalerade mitt självskadebeteende och jag fick återvända till avdelningen på sjukhuset efter x antal självmordsförsök. Under tiden jag var inlagd på behandlingshemmet hade jag så kallad ”hemträning”, där jag tillsammans med boendestöd åkte hem till och spenderade tid i min nya lägenhet. Tillslut insåg både jag och människorna runt mig att jag inte skulle klara av att bo själv i min lägenhet. Det är sant, även om jag så gärna ville.

Så, efter nästan 1,5 år på behandlingshem fick jag flytta till ett psykiatriskt gruppboende. Och nu har jag bott där i lite mer än 2 år. Detta passar mig väldigt bra. Jag har egen, fullt utrustad, lägenhet men också tillgång till personal dygnet runt. Jag får stöd och hjälp med det jag behöver. Och jag har en vardag utanför boendet; med gruppbehandling, fysioterapeut, psykolog, terapeut, träning och de få vänner jag har. Det är mycket terapi, men det är mitt liv. Jag arbetar mig tillbaka. Under tiden här har jag dykt ner i djupa depressioner och psykoser och tvingats tillbaka till sjukhuset. MEN, jag har bestämt mig för att kämpa. Mitt liv är mitt, och jag vill inte dö. Ibland är det bara så fruktansvärt svårt att leva. 

Detta var mina minnen, fyra år av kamp. September 2012 till september 2016. Jag vet inte om någon bryr sig, men för mig kändes det viktigt att få skriva det här. Ibland känns det som att jag inte kommit någonstans, men egentligen har jag tagit många steg framåt. Visst, ibland faller jag, kanske kommer jag alltid att falla, men det viktigaste är att jag reser mig igen. Eller nej, det viktigaste är att jag VILL resa mig igen!

Och så ett litet citat som sätter pricken över i:et; ”Psykos: att förlora kontakten med verkligheten. Ända sedan dess har jag försökt förstå vad verkligheten är så att jag kan kontakta den” (Jeanette Winterson)

Sommarens ensamhet

Den här tiden på året väcker många känslor i mig. Jag är både ledsen och glad, och kanske mest av allt ambivalent; i ett tillstånd av att ha samtidiga, motstridiga känslor. Det händer så mycket runt mig men jag känner mig mer ensam än någonsin.

Den här tiden på året ska alla vara lyckliga. Man gläds över sådant man ska glädjas åt. Men när ens liv inte blivit som det borde eller som man velat, ja, då kommer vemodigheten över en och man undrar vad man gjort med sitt liv. Jag tog studenten för sju år sedan, och vad har jag åstadkommit sedan dess? Jag har varken klarat plugg eller jobb, har inte gett mig iväg på spännande resor eller hjälpt fattiga i utsatta länder. Jag har inte gjort något av det som man förväntas göra och som samhället stämplat som okej. Istället har jag stridit en enorm kamp mot både fysisk och psykisk smärta, och mitt liv är mitt. Men när alla uppdaterar på facebook och bloggar och in real life att de tagit examen, gift sig, bestigit Mount Everest eller fått sitt drömjobb då känner jag mig så sorgsen och trött. Jag är absolut glad för deras skull, tro inget annat, men det får mig att undra vad jag gjort med MITT liv?! Vem är jag, vad vill jag, och kommer mitt liv någonsin bli så som samhället önskar att det ska vara? Jag vet inte. Men jag är jag.

Nu är det sommar och jag har aldrig riktigt tyckt om den. Den betyder avbrott. Den betyder att människor har semester och att rutiner bryts. Den betyder ensamhet. Inte det faktum att man är mer eller mindre ensam, men det känns mer på sommaren. Då ska man träffa alla sina vänner och grilla, bada, spela kubb. Man ska vara social och röra sig utanför sina fyra väggar. Jag vill gärna göra allt det där, men när? Och med vem? Jag har människor runt mig varje dag, dygnet runt om jag vill, men de är inte mina vänner. De är skötare, sjuksköterskor, psykologer, terapeuter, fysioterapeuter och personal på boendet jag bor på. De är härliga människor, men det är ändå inte samma sak. (Jag ska dock säga att jag faktiskt har TVÅ vänner i Västerås och dessa två gör livet så mycket bättre! Mitt liv hade varit så tomt utan dem!!). Jag önskar att jag hade fler vänner, och att jag hade mer tid till att träffa dem. Under ”terminerna” blir det så mycket annat, men just på sommaren när allt stannar av känner man ensamheten så mycket starkare. Jag har vänner, men inte så många jag träffar ”på riktigt”. Och det känns som att om inte jag tar initiativet förblir det tyst.

Så jag är ledsen, för att jag känner mig ensam och för att jag undrar vad mitt liv har för mening. Blir frustrerad och sorgsen när jag tänker på alla de år som gått och vad jag gjort med mitt liv. Jag har aldrig valt sjukdom, men det känns ändå som att det är mitt fel. Jag vet att jag kämpar och gör framsteg och blir bättre och bättre, men ändå längtar jag efter något annat.

Men jag ska bryta ensamheten och instängdheten en stund genom att lämna Västerås, lämna boendet och alla behandlingar, och ta mig ner till Skåne. Jag ska träffa min mamma, min mormor, min pappa och framför allt mina älskade småsystrar! Det blir två veckors frihet, and I can tell I need it! En utmaning, absolut, men det kommer vara värt det!